“The mineral is the lowest stratum of created things. For the storyteller, however, it is directly joined to the highest. To him it is granted to see in this chrysoberyl a natural prophecy of petrified, lifeless nature concerning the historical world in which he himself lives” Walter Benjamin
New York City, kontrasternas stad, ambitionernas stad, staden av längtan, av ljus och av neon, den där som aldrig sover nej man sover aldrig här, för utanför den tunna glasrutan som ska likna ett fönster börjar slagborren slå klockan 06.00 efter att tågen som korsat broarna under natten har stannat och korsat, stannat, korsat och bilarna susar runt de gulklädda vägarbetarna, sopbilarna mullrar, bromsblocken gnisslar, luftkonditioneringen och fläkten från bodegan på våningen under brusar, det hjälper inte det är ändå för varmt och luktar stekt ägg och uppvärmd everything bagel i ditt rum, helikoptrarna skapar en distanserad ljudmatta som himlavalv över metallskeletten som klätts till skyskrapor. Järn, järn, järn, till slagborrens obönhörliga rytm balanserar broarna graciöst på tusentals ton tunga balkar, bilarna döljer sig i sina kromade skal i pastellnyans, bladen i fläkten och på helikoptern skär luften som de föråldrade bromsklossarnas skrikande gnissel skär i dina fortfarande sängvarma, av lakanen skrynkliga och i solstrimman från glasrutan svagt ljusröda öron. Men inte förrän du står bredvid en av Serras lutande stålväggar förstår du vidden av att vi har byggt en civilisation på tillgången till och tron på detta mäktigt skrämmande, för en fragil människokropp oförståeliga, ofattbart tunga formbart oformbara material. Bara bredvid denna vägg känner vi att materialet av vilket väggen består ger oss makten att forma naturen och vi förnimmer att vi inte bara använt den makten till att med förfinad ingenjörskonst skapa monumentala broar och byggnader som sträcker sig mot solen, utan också, blinda för vår framfart marscherande till slagborrens rytm, för att bestämma vem som ska vara på vilken sida om väggen, vem som ska vara instängd eller utestängd, att någons liv av någon anledning är mer värt än någon annans. Bredvid Serras vägg uppstår en förnimmelse av något som glömts bort men som fortfarande går att minnas. En längtan efter att få historien att komma till nuets räddning, förutsatt att vi lyckas erinra oss vad som var viktigt.
Minimalismen som Richard Serras konstnärsskap har som en av sina utgångspunkter växte fram under 60 talet i USA och kom som en reaktion på bland annat den Abstrakta Expressionismens förankring i konstnärens erfarenhet och person. Verken, Reverse Curve och serien Rounds, som ställs ut på Gagosian är både skrämmande och svindlande, ständigt motsägelsefulla, precis som New York City.
Richard Serra at Gagosian, 555 West 24th Street, New York, until the 21st of December.
